Drake: Nothing Was the Same
DRAKE
Nothing Was the Same
OVO/Young Money/Cash Money/Republic/Universal
Betyg: 4
Ingenting säger så mycket om Drake som Ralph Wiggum. När Ralph i Simpsons-avsnittet där skolan i Springfield har ett eget litet FN sjunger »O Canada« då de andra ungarna börjar slåss inbördes är han Drake made flesh. En lite rädd dude som vi andra skrattar åt men som nog inte bryr sig, utan sjunger för full hals och med gott mod.
»Nothing Was the Same« är Drakes tredje album. Det kommer under en era i hans karriär när han är så stor som han över huvud taget kommer att kunna bli. Han lämnade amerikanska Grammy-galan i februari med statyetten för bästa rapalbum, han säljer miljontals skivor, han kan få vilken kvinna han vill. Allt som följer härefter är konsolidering, det gäller för Drake att behålla marknadsdelar, att gästa på rätt rappares plattor, att starta ett eget klädesmärke.
Efter bara ett kort tag, några få låtar in i albumet, sitter jag och grunnar i värsta Auguste Rodin-posen, men inte är det för att jag – likt Drake själv – tycker att guldhalsbanden skaver eller champagnen är avslagen, nä kompisar, jag vill veta: vad vill han, vad vill han ha sagt, vad är viktigt för honom, varför rappar han, vad driver honom, o varför varför varför?
Plattan är sämre än föregångaren »Take Care«, men det är inte det värsta. Den är tråkigare, menlösare, ofarligare. Här finns definitivt ingen »Marvin’s Room«, förra albumets tour de force där Drake för en gångs skull visade sig svag, bortom de förväntade men ack så produktplacerade emotårarna.
Drakes framgångar reser också frågan: har kvalitet någonting med kvantitet att göra? Efter de senaste veckornas Avicii-debatt, som jag nogsamt undvikit, där det diskuterats huruvida antalet sålda skivor har något med artistisk klass att göra, kan vi applicera frågeställningen även på denne kanadensare: han säljer massor med plattor och verkar ha street cred inom hiphopsfären, kan han trots detta vara värdelös? Kan kanske till och med sämre säljande artister vara bättre?
En sak kan man i alla fall inte anklaga Drake för: att sakna tro på den egna förmågan. Allt emolallande till trots är han förvånansvärt övertygad om den egna genialiteten. För att vara kanadensare är han förvånansvärt amerikansk, so to speak.
Riktigt roligt blev det i somras när han, efter att ha blivit slaktad av en åldrande Common i en sorts rapbeef, gick ut och tyckte att han hade vunnit striden. Mental note till Aubrey Drake Graham: man vinner inte sådana tävlingar för att man själv tycker att man är bäst.
Nå, här finns flertalet intressanta samtal redo att plockas upp. En är den om Drake som hälften svart, hälften vit. Ingen fråga är mer minerad mark i afrikanskamerikansk populärkultur, vi skulle kunna prata i timmar om detta. Därtill är Drake av judisk härkomst. Dessutom kommer han från ett hyggligt välbärgat hem, inget getto så långt ögat kunde se.
Och då kan det vara på sin plats att påpeka att Drake själv lyckats kryssa mellan dessa dilemman med stor skicklighet. Tyvärr faller de flesta av de här samtalen platt till marken innan de ens tagit sin början, eftersom Drake är så erbarmligt ointressant. Inte exceptionellt dålig, inte irriterande usel, bara så genomträngande tråkig.
En annan intressant detalj som jag noterar på »Nothing Was the Same« är att flera av låtarna helt saknar traditionell låtstruktur, ingen början, inget slut, det låter som att det inte ens har varit en producent närvarande; de skvalpar omkring som en eka som slitit sig från förtöjningarna, utan mening eller mål.
Jag ber er behålla den bilden i ert inre: bilden av en gisten eka som skvalpar omkring på öppet hav, det är natt, stjärnklart, rymden där ovanför ser så oändlig ut att det knyter sig i magen på en. Det är en pueril och sketchartat naiv bild av mänsklig ångest, javisst, men det är den bild som Drakes »Nothing Was the Same« förmedlar.
TONY ERNST
2013-09-19
