Calexico: Algiers

CALEXICO
Algiers
City Slang/Cosmos
Betyg: 5

När det skrivs något om Calexico är det nästan alltid en massa snack om mariachirock. Förstås hörs deras omtalade sound även denna gång. Jag är inget fan men fattar grejen och gillar det. För det är något speciellt med de där snabba gitarrerna. Mariachigitarrerna.

Skivan må vara betitlad »Algiers« – inte som hänvisning till Algeriet utan stadsdelen i New Orleans där den spelades in – men den låter som det brukar göra om Joey Burns, John Convertino och deras kamrater. Calexico sitter troget kvar vid samma bardisk. Här är dunkelt och svettigt, i taket surrar ett par fläktar i mörkt trä. Jag är inte säker men jag tror det handlar om en gammal saloon strax utanför Bombay Beach, cirka fem mil norr om gränsen till Mexico. Man skulle kunna säga att vi befinner oss mitt i en amerikansk indiefilm med ett så där lyckligt slut.

Det handlar om en saga i moll, fast det handlar inte om ett stagnerat tillstånd. Snarare finns där en rörelse och möjligen också en gnutta hopp. Har ni förresten sett dokumentären om Bombay Beach? Om inte – se den, »Algiers« hade kunnat vara dess soundtrack.

Skivans intro »Epic« får förstås inleda filmen eller kvällen på den där baren. Drömskt med fart. Bestämda gitarrer men med något släpiga trummor. »Fortune Teller« bjuder på melankoliskt lugn. Som allra bäst känns det under »Splitter«, den kan man förresten ta med sig hela vägen hem. Var man nu bor. För här finns allt, till och med blås. Titelspåret summerar upp kvällen.

Jag är inte hänförd men jag gillar vyerna som jag ser. Calexicos sjunde album bjuder på just det – ett gäng vyer. Från en bar, eller ur en film. Det är upp till dig att bestämma.
KLARA GRAPE
2012-09-19