Mannen som gav oss Amerika






Min egen bild av Amerika hade aldrig existerat, åtminstone inte sett ut som den gör, utan Levon Helm. Hans röst och hela persona har allena skapat bilder lika outplånliga som någonsin John Fords filmer, Joan Didions litteratur eller William Egglestons fotografier; har allena skapat en längtan lika lång, strapatsfylld, mytisk och innehållsrik som någonsin Mississippi-floden.
    Robbie Robertson må ha varit den som mer än någon annan i The Band satte ord och musik till de färgstarka Södern-fresker som inte sällan bottnade i Levon Helms historier från sin Arkansas-uppväxt, men Levons egen gestaltning var av jämbördig betydelse. Richard Manuel och Rick Danko kan definitivt beskrivas som känsligare sångare, men att Levon var särdeles expressiv, rustik och rejäl som en godhjärtad redneckvilding gjorde honom som klippt och skuren för rollen som berättare av sydstatsdramer som »The Night They Drove Old Dixie Down« och »The Weight«. Han gav Robertson och bandet en direktlänk till det riktiga Amerika. Levon hade de facto vuxit upp mitt i den miljö som hans kanadensiska bandkamrater hade ägnat större delen av sina liv åt att drömma om. Faktum är ju att han låter exakt likadant som bandet ser ut på Elliott Landys ikoniserande omslagsfoto till 1969 års »The Band«-album.

     Lika karaktäristisk som Levon Helms sång är hans spelstil på trummorna. Det är svårt att ta fel på när det är Levon som driver på, det är han som får detta bandens band att verkligen ånga, ryka och rulla. Det man framför allt minns av honom på scen är hur han både sjunger och spelar med hela kroppen, med hela ansiktet, han går in i det med hela sitt liv. Som musiker jobbade Levon lika hårt och med samma stolthet som pappa J.D. gjorde på bomullsfälten vid gården i Turkey Scratch utanför staden Helena. En annan förebild för den unge Levon var morfar Wheeler Wilson som var fylld av förakt för den sorts trångsynthet som fick somliga hatiska individer i trakten att gömma sig under lakan och bete sig illa mot medmänniskor av annan hudfärg. I sin självbiografi »This Wheel’s on Fire« återger Levon med glöd historien då Wheeler konfronterar en grupp Ku Kluxers med bössa. Boken är för övrigt fantastisk rakt igenom, läs den och lär om Amerika, Levon, The Bands sammanhållning och slitningar samt inte minst musikbranschens fram- och baksidor.
    Man behöver annars inte läsa mycket om The Band och Levon, eller prata med särskilt många musiker som haft med honom att göra, för att få det svart på vitt att Levon Helm var en synnerligen älskvärd individ. Djupt respekterad som musiker, vän, storyteller och rakryggad sanningssägare. Genom åren dolde knappast Levon hur han omöjligen kunde förlåta Robbie Robertson för hur denne lämnade sina ganska trasiga The Band-bröder i sticket eller hur gitarristen fick sin buddy Martin Scorsese att i konsertfilmen »The Last Waltz« lägga fokus på… Robbie Robertson.
    Robbie Robertson försökte i många år nå fram med en vädjan om försoning till Levon, förgäves vad det verkade. Men bara några dagar innan Levon Helm gick bort fick Robbie så grönt ljus från Levons familj att besöka honom vid sjuksängen. Han satt där en lång stund, höll sin gamle polares hand och kanske, kanske genomströmmades de båda av insikten om hur de trots allt tillsammans hade skapat Amerika – och americana – som vi känner det.