Jonathan Johansson: Klagomuren

När man tappar verklighetsförankringen är man ofta medveten om att man gör det, eller är på väg att göra det. Svårare att avgöra är exakt hur långt ifrån allt och alla man har drivit i väg; hur långt ifrån räddning man egentligen är. Och vad är det i så fall som krävs för att man ska komma »på spår« igen. Ett jobb? Fasta rutiner? Ett fungerande förhållande? En mening med allting?

»En hand i himlen«, Jonathan Johanssons andra album från 2009 som blev något av ett genombrott, var en känslig korsbefruktning av andlighet, urban livspuls och popmusikens magi. Det var en skiva som nästan helt saknade koppling till svensk pop i övrigt, dess tematik, drama och allvar hintade åt åttiotalets postpunk men musiken bultade mindre av poser och mer av iver att komma framåt, att lyfta från allt det här. Det var klubbmusik för tänkare, tankemusik för klubbare.

På »Klagomuren« finns det sakrala från föregångaren kvar, om än inte lika tydligt som senast. Sångerna är mäktiga, storvulna, svävande, porlande, transcendenta, hintar åt såväl Kate Bush som M83. Ibland gränsar musiken till att kännas anonym eller jämntjock, även om det aldrig dämpar kraften i Jonathans melodier, sångarrangemang och texter. Rakt igenom agerar han med lugn och självförtroende, tycks medveten om att han hittat ett helt eget uttryck – återstår bara att vårda det och få det att växa.

Jonathan Johansson är bra nu, allt bättre, men sin största musik har han ännu inte spelat in.