Henric de la Cour: Henric de la Cour




 

HENRIC DE LA COUR

Henric de la Cour

Progress/Border

Betyg: 6

 

I mitten av nittiotalet var Yvonne från Eskilstuna ett nästan lika omtalat och påpassat popband som Kent, deras generationskamrater från samma stad som kort senare skulle växa upp till ett av Sveriges största rockband.

 

 

Men där Kent låg rätt i tiden, och skrev låtar på sitt modersmål om nittiotalets Sverige med udden riktad mot en bred publik, tycktes det redan från början förutbestämt att Yvonne skulle försvinna lika snabbt som de dök upp. Där Kent såg ut som nyutexaminerade ekonomistudenter såg Yvonne ut som skuggfigurer ur den viktorianska litteraturhistorien. De var alldeles för svartsynta, alldeles för melodramatiska, för att riktigt passa in i ett svenskt musikklimat som vägrade ta någonting – allra minst sig själv – på för stort allvar.

Tio år efter att Yvonne gav ut sin sista skiva, och fem år efter uppföljarbandet Strip Musics sista album, debuterar nu Henric de la Cour, Yvonnes sångare och ansikte utåt, med ett album i eget namn. Musiken ekar av Joy Division, The Cure och Echo & The Bunnymen – karismatisk, svartklädd popmusik från tiden när brittisk popmusik en gång för alla lämnade punken bakom sig i mitten av åttiotalet och blev en angelägenhet för en bred radiopublik. Anslaget är retrospektivt snarare än samtida, men i stället för att klamra sig fast vid sina förebilder, i stället för att härma och efterapa, förhåller sig Henric de la Cour med tårögd sentimentalitet till musiken han älskar, som format honom och burit honom ända hit.

»They buried us in the 80s«, sjunger han i »80s«. Det fungerar som skivans nyckelrad.

Musiken som gjort oss till dem vi är blir vi aldrig av med. Den bär vi med oss till vi dör.

 

 

NIKLAS ELMÉR

2011-10-18