Last Days Of April: Gooey

LAST DAYS OF APRIL

Gooey

Bad Taste/Border

Betyg: 6

»Vi hade precis kommit hem till Sverige efter att ha spelat för utsålda hus i USA«, förklarade Gustav Ejstes i Dungen när jag intervjuade honom för två år sedan. »I turnébussen läste jag en notis i en svensk morgontidning: ’Dungen väntar på sitt stora genombrott.’«

En annan artist som, precis som Dungen, blivit ett omtalat namn i utlandet utan att inhemska medier tagit någon notis om det är Karl Larsson, eller Last Days Of April som han kallar sig när han spelar in musik. Samtidigt som svenska medier under nollnolltalet rapporterade om framgångar för artister som Robyn, Lykke Li eller Shout Out Louds i Europa och USA turnerade han i samma städer, på lika stora festivaler och klubbar, utan att det omnämndes med så mycket som en rad i svenska tidningar.

»Gooey« är Last Days Of April sjunde album och låter på ont och gott i mångt och mycket som de föregående sex. I motsats till majoriteten svenska artister som nått internationell framgång på senare år gräver Karl Larsson inte där han står, utan blickar storögt bort mot andra sidan Atlanten och nittiotalsband som Sebadoh, Guided By Voices och Lemonheads. Att Evan Dando, sångare och låtskrivare i det sistnämnda bandet, gästsjunger på en av skivans låtar är kongenialt – mer amerikansk än så här kan inte svensk popmusik låta utan att förlora sin identitet.

Men först och främst är Last Days Of Aprils sjunde album beviset för att den som arbetar tillräckligt hårt och envist under tillräckligt lång tid till slut hamnar mitt i samtiden. Flera av låtarna på »Gooey« har förvånansvärt mycket gemensamt med den musik som Girls, ett av de senaste två årens mest intressanta amerikanska popband, spelade in på sitt senaste minialbum »Broken Dreams Club«.

»Why So Hasty?«, ett närapå perfekt möte mellan Dinosaur Jr och Beach Boys, förtjänar att bli senhöstens sista stora svenska sommarhit.

NIKLAS ELMÉR

2010-12-07