Amerie: In Love & War
AMERIE
In Love & War
Island/Def Jam/Universal
Betyg: 2
Det är något obehagligt med bioaktuella »Avatar«. Som ett under av teknofili och en kugge i ett kapitalistiskt hollywoodmaskineri påstås den ägna sig åt kritik av dessa fenomen, en kritik som bygger på att det är bättre att vara en kleinblå supervarelse med inbyggt USB-uttag på en annan planet än människa på jorden. På nittiotalet gav den överskattade »Matrix« det sönderanalyserade valet mellan illusion och verklighet, men i »Avatar« är illusion det enda alternativet som presenteras.
Det är lätt att se vissa analogier mellan James Camerons populära film och nollnolltalets radiopopmusik, de är båda ett uttryck för en kultur som tycks favorisera illusionen i någon form. Blå pillret. Från de överjordiska genomretuscherade varelserna som sjunger till de nästan absurt sterila produktionerna. Vocodern har under de senaste åren närmast fungerat som grädden på moset, den sista avhumaniserande touchen. Och ändå är temat i nittionio fall av hundra hjärta och smärta. Det är en intressant kontrast som lätt leder tankarna åt det dystopiska hållet.
Kanske är det elakt att placera Amerie i samma fack som vocoderpopen, men en skola inom r’n’b-scenen har oundvikligen tagit täten i avatarpopland och bortsett från vocodern (tack och lov) utgör »In Love & War« inget större undantag från hur det brukar låta. Det vill säga som om en etanolindränkt kompress suttit bakom mixerbordet sällskapad av het luft. Det finns inte en levande mikroorganism i närheten av produktionen. Vilket är synd för Amerie har en röst som är värd att lyssna på, i synnerhet de gånger hon håller sig med samma frasering som James Brown.
Kanske borde hon ringa Timbaland. Kanske hyra ett klezmerband. Vad som helst skulle vara en förbättring. För någon »1 Thing« (hennes hit från 2005) finns inte här, Ameries fjärde album har inga självklara hits alls. Låtarna är dessutom förvirrande lika varandra. I förvirringen är det lätt att börja fundera över kopplingar mellan avhumaniserad popmusik, amerikansk högerpolitik och jobblösa nittiotalisters längtan efter trygghet, familj och hus. Eller helt enkelt bli sugen på en skogspromenad med något i stil med Monsters Of Folk i lurarna.
JENNY SÖRBY
2010-01-12
