Timbaland: Shock Value II




TIMBALAND

Shock Value II

Blackground/Universal

Betyg: 2

 

Enligt Timbaland själv är »Shock Value II« en sådan där skiva som man kan lyssna på från början till slut varenda gång. Det är sant. Men det är också en sådan där skiva som man kan stänga av mentalt när den är på. Lite som när man lyssnar på radio och ogillar det som spelas men inte pallar byta kanal.

Det är väldigt lite på »Shock Value II« som får en intresserad.

Timbaland har gjort sig känd som en superproducent med så många låtar på meritlistan att det är svårt att förneka hans skills. På första volymen av »Shock Value« lät det inte alls lika kul och innovativt som den Timbaland man är van vid. Undantaget singeln »The Way I Are« som ägde dansgolven men mest tack vare Salt’n’Pepa-samplingen.

Och så fortsätter det på denna skiva, som är hans tredje egna (icke inräknat de tre han gjort med Magoo). Han som kallas »sonic innovator« i pressmaterialet fortsätter på den inte alltför upphetsande vägen mot snabbsmält pop. Det känns nästan som att nittiotalets eurodisco har hittat sin motsvarighet på nollnolltalet – »timbo-disco« kanske? Det blir helt enkelt en klapptrumma och flera autotune-verser för mycket.

Det enda andningshålet på »Shock Value II« är den lite lågmälda »Undertow« med The Fray. En låt som till skillnad från resten av dunkadunkat berör, och det kan vi mest tacka bandet för.

Resten av låtarna hamnar på en fallande skala från skapliga »Carry Out« med Justin Timberlake till uthärdliga »Say Something« med Drake, och sen vidare till odrägliga »We Belong to the Music« med Miley Cyrus och hennes luftord i stil med »Turn it up ‘til it can’t go up anymore, Mr DJ!« och »Come on and party like it ain’t no curfew«. Ta bort. Ta bort! Så känns det.

Det är inte bara tråkigt att det här är Timbalands skiva. Det är sorgligt.

DANINA MAHMUTOVIC

2009-12-08