Angie Stone: Stone Love




ANGIE STONE
Stone Love
J/BMG
Betyg: 8

Ingen modern soulartist är lika omodern som Angie Stone. Hennes skivor skulle lika gärna ha kunnat spelas in 1973. Tittar man för snabbt och slarvigt på omslaget till »Stone Love« är det lätt att förväxla henne med Donny Hathaway, inte minst tack vare baskern.
   Det är därför lätt att avfärda Angie Stone. Hon verkar vara en obotlig nostalgiker som lever och verkar trettio år för sent. Hon passar inte in i ett klimat där en producentstyrd futurism bestämmer vart vinden blåser, ofta med hjälp av allt naknare och allt anonymare skyltdockor vid mikrofonerna.
   Angie Stone är långt ifrån ensam om sin isolerade situation, särskilt inte om man reser blicken, spetsar öronen och lyssnar på musik utan att ta hänsyn till skygglappar som genrer och fack. Ur det perspektivet påminner hennes artistskap starkt om Teenage Fanclub och The Jayhawks.
   Fannies och Jayhawks bryr sig inte heller om vad som händer och sker utanför deras personliga skivsamlingar eller studior. De svär sig fria från varje form av cynism. De tycks vara fullständigt övertygade om att deras äldsta hjältar kan fortsätta att ge dem näring och kraft ända tills de tvingas lägga ner verksamheten och panta instrumenten.
   Bandens konsekventa övertygelse om att melodier är hippare än ängslig och tidsenlig attityd har skapat sympatiska milstolpar som alltid kommer att låta bättre än Stereolab. Genom sin konservativa hållning har de också, likt Angie Stone, lyckats konservera musiken – tiden har svårt att komma åt låtarna. Precis som eleganta vinsorter får skivorna i stället åldras i sin egen takt, ofta med resultatet att de smakar bättre med åren.
   Inget tyder på att Angie Stones tre album – »Black Diamond«, »Mahogany Soul« och »Stone Love« – kommer att välta världen i stor skala. De behöver inte den bekräftelsen. Så länge hon återanvänder Betty Wrights eller Gladys Knights arv med samma distanslösa värme som när Jayhawks eller Teenage Fanclub kramar om sina förebilder – The Band, The Byrds, Big Star och Brian Wilson – förtjänar hon ändå er fulla uppmärksamhet.
   Med »Stone Love« har Angie Stone för övrigt spelat in en soulgräddad motsvarighet till »Tomorrow the Green Grass«.
MARKUS LARSSON

Ursprungligen publicerad i Sonic #17, juni 2004