Jay-Jay Johanson: Self-Portrait




JAY-JAY JOHANSON
Self-Portrait
EMI
Betyg: 9
 
Film noir är ett kodord, det finns fler. Paris, Tokyo och Sankt Petersburg. Funkstörung, Portishead, Pale Fountains. Atonala experiment, electroclash, triphop. Fast glöm inte att allt som är Jäje Johansson från Skara faktiskt tar sitt avstamp i popen. Hur arty eller svårmodigt det än verkar vilja vara, hur melankoliskt och modigt det än är. Ziggy är med, liksom schlagern, om än i helt andra ramar.
   Sex album sedan 1996, plus ett soundtrack (och ytterligare ett på väg), ibland med komplikationer i förhållande till hemlandets ofta snäva spann för smak och nycker. Till hösten fyller han fyrtio och Jay-Jay bör vara stolt över allt vackert som har åstadkommits sedan »So Tell the Girls That I am Back in Town«. Kanske är det därför han nu reflekterar över hur livet blev, med detta självporträtt.
   Denna midnattsmässa av till synes vekt svepande men samtidigt mustigt bottnande låtar är en i stort sett odelad fröjd att ta del av. Melodierna är klanderfritt vågade utsvävningar i olika lager som gör skivan värd riktigt många lyssningar. Jay-Jays underbara röst är här i fullbordat samspel med Erik Janssons pianoklinkande och Magnus Frykbergs slagverk.
   »Lightning Strikes« vilar som den absoluta kronan på verket, en hypnotisk Chet Baker-psalm som bara inte låter en vara ifred. Det är svårt att undvika reservationer mot det lägenhetsbråk till komp som till och från stör bönen om förlåtelse i den annars oändligt vackra balladen »My Mother’s Grave«, men plattan som helhet omfamnar orädd det eviga mörkret för att fritt kunna drömma om en ny vår. Släpigt spöklika »Medicine« rygg mot rygg med självklara popballaden »Make Her Mine« öppnar sinnena på vid gavel, liksom klangmaxade »Autumn, Winter, Spring«. »Wonder Wonders« blir inte etta på Tracks, men en mer passande start på detta formidabla album är svår att tänka sig.
MARTIN THEANDER
2009-03-03