Den 9 maj berättade vi att Neil Youngs omfattande, oupphörligen försenade och med åren alltmer mytomspunna »Archives«-projekt enbart ska ges ut på formatet blu-ray. Efter massiva protester bland fansen verkar emellertid den envise urflanellrockaren och uttalade CD-hataren ha fått krypa till korset; arkivrensningen »Archives« kommer att ges ut även på CD och DVD.
Rapstjärnan Rick Ross har som bekant inte gjort så liten affär av sitt förflutna som kokainhustler. Man överdriver knappast om man påstår att det är ungefär vad hela hans skapligt inkomstbringande musikkarriär baseras på. Nu har det börjat dyka upp rapporter som avslöjar att Ross förvisso har ett kriminellt relaterat förflutet, men ingalunda på det sätt som han själv har låtit påskina. I själva verket hävdas det att William Leonard Roberts, som hans riktiga namn lyder, i sin ungdom jobbade som – fångvaktare. Rick Ross förnekar så klart ihärdigt. Allt medan autencitetsdebatten gör sig redo för att gå ännu ett glödhett varv i bloggvärlden.
Nedtrampade pedaler! Blytungt larm! Höga hårfästen! Den hårddrickande late bloomer-kvintett som kallar sig The Hold Steady är på ingång till Sverige. Med nya albumet »Stay Positive« i bagaget spelar Minneapolis/Brooklyn-bandet den 16 oktober på Debaser Slussen i Stockholm och den 17 oktober på Sticky Fingers i Göteborg.
The Hold Steadys förra album »Boys and Girls in America« placerade sig på tjugotredje plats, mitt emellan Friday Bridge och Richard Hawley, på Sonics årsbästalista 2007.
Det är högst sannolikt att Axl Rose har så höga tankar om sig själv att han liknar sin kommande återkomst till rockmusiken med Elvis comeback 1968.
Den nya Guns N’ Roses-låten »Shackler’s Revenge« ska vara med i TV-spelet »Rock Band 2« och det är en nyhet som måste få den amerikanska rockgruppens allra innerligaste hardcore-fans att se som ett säkert tecken på att den långa väntan efter »Chinese Democracy« snart kan vara över.
Låt oss dock gissa att de ändå håller andan i ren och skär fasa nu när mytbubblan till sist spricker. Handen på hjärtat - en medverkan i ett TV-spel, tillsammans med åttio andra artister, är inte riktigt lika bländande radikalt i dag som det var för ett år sedan.
Arctic Monkeys fick stiga överst på prispallen som bandet från Myspace - ingen annan kan bli det, jobbet är gjort och nu är det glömt.
Radiohead körde gratistricket och fick maximal exponering, kan aldrig mer göras med samma kraft.
Och att vara med i ett spel är helt passé som innovation.
Baltimore sörjer. Baltimore club-eldsjälen, radio-DJ:n och mixtapemakaren Khia Edgerton, mest känd som K-Swift, har gått bort. Hon avled i går morse, tjugonio år gammal, i vad som verkar ha varit en poololycka i sitt hem. K-Swift, omnämnd i Martin Gelins omfattande reportage från staden i Sonic #29, beskrivs i Baltimore Sun som stadens »club queen«. I samma artikel säger Shawn Caesar på Unruly Records, som gav ut hennes skivor: »She was an ambassador. She was a much better person than a DJ, and she was a legendary DJ. That speaks volumes on the type of person she really was.«
Rätt sentiment, rätt körer, rätt gitarrer, rätt frisyrer. Dalmarnocks stolthet Glasvegas gör det igen. Deras fjolårssingel »Daddy’s Gone« var Joe Strummer lyckligt fångad i en känslostark Phil Spector-dröm. Nya singeln »Geraldine« är i princip lika bra. Den 8 september släpps det New York-inspelade debutalbumet och ska Joel Alme-plattan någonsin få sig en match så är det nog nu.
I våras gav Rhino ut The Replacements fyra första, Twin\Tone-utgivna album, den 23 september kommer resterande fyra album, ursprungligen släppta på Sire, i nyförpackningar med rejäla mängder bonusspår. Vi snackar alltså »Tim« (1985), »Pleased to Meet Me« (1987), »Don’t Tell a Soul« (1989) och »All Shook Down« (1990). Tyvärr måste man konstatera att bonusmaterialet är väl förutsägbart och bekvämt – alltför många »alternativa versioner« och musik som gjorts tillgänglig tidigare på singlar, tolvor, promos och samlingar. Från de famösa Memphis-sessioner som resulterade i »Pleased to Meet Me« skulle man exempelvis väldigt gärna vilja få ta del av de mytomspunna »Learn How to Fail«, »Run for the Country« och »P.O. Box«, men inte.
»Inga intervjuer, ingen turné och låtlistan hemlig fram tills en vecka innan release.«
Det är med lite lätt rodnande kinder som jag tar del av marknadsföringen kring Burials snart kommande DJ-Kicks-skiva.
Allt hysch-hyschande om den brittiske dubstepstjärnans hemliga identitet har redan nu, efter bara två album, blivit till en parodi och - ironiskt nog - en sylvass marknadsstrategi.
Detta när Burial bara är något så tidstypiskt som Den Mediala Avhopparen.
Han som först inte säger sig ställa upp på intervjuer, men som sedan ändå låter sig gå med på att träffa ett par brittiska morgontidningar.
Han som i sina intervjuer sedan berättar varför han inte vill göra intervjuer, varför han inte vill ställa upp på bild och vad det är han hoppat av ifrån.
Förra sommaren, närmare bestämt i Sonic #35, intervjuade Johan Jacobsson den till hälften svenska Berlin-duon It's A Musical. Deras väldigt fina poplåt »Pain Song« var även inkluderad på CD:n som följde med numret ifråga.
It's A Musical, som består av Ella Blixt (i Malmö verksam under namnet Bobby Baby) och Robert Kretzschmar, har nu rott i land ett skivkontrakt med ärevördiga Berlin-etiketten Morr Music som i oktober ger ut duons debutalbum »The Music Makes Me Sick«.
Sålunda läge att ställa några fler frågor till Ella. Kommer de Sonic-läsare som huvudsakligen är bekanta med er via »Pain Song« att känna igen sig på skivan? - Absolut. Vi har spelat in de tidigare låtarna, däribland »Pain Song«, igen till albumet. Vi tyckte att låtarna förtjänade det, att spelas in med bättre ljudkvalitet och få en given plats på albumet. De nyare låtarna följer nog rätt mycket i samma stil, orgeln är ju ett självklart inslag, men kanske att pianot fått större plats än tidigare.
Mjölby Folkets Park 1988. Mejeriet i Lund 1991. Immanuelskyrkan i Stockholm 1999.
Förutom Thåström/Imperiet och Paul Westerberg/The Replacements är Ira Tucker den ende musiker jag har stegat fram till efter en konsert och bett om en autograf av.
Det var en majkväll 1999 och en lika elegant som formidabel upplaga av Dixie Hummingbirds hade just gjort en helt oförglömlig spelning. Sättningen med Tucker, Paul Owens, Carl Davis, William Bright, oefterhärmlige gitarristen Howard Carroll samt världens mest degenererade trummaskin red fortfarande på den framgångsvåg och återupprättelse som 1994 års ypperliga dokumentär »We Love You Like a Rock« hade fört med sig, en film som bland annat resulterade i 1999 års stjärnspäckade sjuttioårsjubileumsskiva »Music in the Air«.
Det är högst sannolikt att Axl Rose har så höga tankar om sig själv att han liknar sin kommande återkomst till rockmusiken med Elvis comeback 1968. 
Baltimore sörjer. Baltimore club-eldsjälen, radio-DJ:n och mixtapemakaren Khia Edgerton, mest känd som 
Förra sommaren, närmare bestämt i Sonic #35, intervjuade Johan Jacobsson den till hälften svenska Berlin-duon 
